Makar kommer från kriget i Ukraina

Makar var 11 år när Ryssland attackerade Ukraina. Hans familj bodde i Kiev. Några månader efter att kriget började flydde Makar med sin mamma och sin storebror till Sverige, och nu har dom bott här i snart fyra år. Pappan och familjens katt är kvar i Ukraina. Han skriver varje dag med sin pappa. Mormor och farmor är också kvar där.

Han gick i skolan i Kiev, men det var under covid-pandemin, så han pluggade hemifrån, klassen hade zoomlektioner. När han kom till Sverige fortsatte han att gå i skolan i Kiev på distans, och började samtidigt i svensk skola.

- Jag gick i två skolor samtidigt, berättar han. - Jag gör faktiskt det fortfarande, men nu gör jag bara proven i den ukrainska skolan. Den är mycket svårare än den svenska.

Kriget började på mammas födelsedag

Makar hade hört innan, på nyheterna, att det skulle bli krig.

- Trump eller någon sa att det skulle bli krig. Jag fick panik. Min bror och jag pratade med våra föräldrar. Ska vi flytta, frågade vi. Men dom svarade nej, skolan är viktig, vi ska vara kvar.

- Men bara en vecka senare, på min mammas födelsedag, vaknade jag av att mamma och pappa sprang runt och packade saker. Jag hörde smällar, det lät som fyrverkerier. Min första tanke var att någon firade min mammas födelsedag! Men mamma och pappa sa ”nej, det är kriget, det är bomber”. Vi packade grejer och flyttade till mormor utanför Kiev.

Katten var lugn i skyddsrummet

Vi frågar Makar om hur det var att sitta i skyddsrum. Då, precis när kriget bröt ut, fanns det inte så många skyddsrum i Kiev. Makar och hans familj fick ta skydd i sin mormors källare.

- När vi var hos mormor hördes ofta ett alarm. Det var både en siren och en röst som pratade och sa att det var ett flyganfall. Då gick vi ner i källaren.

- Det var läskigt, en gång hörde vi bombplanen och var väldigt rädda och stressade. Vi kände marken skaka. Mamma grät nästan. Hunden var också rädd, men katten var lugn!

- Vi satt ibland i ett par timmar, tills vi hörde signalen för ”Faran över”. Det var hemskt.

- Nuförtiden i Ukraina får man en notis i mobilen. Vissa appar kan också meddela vad det är som kommer flygande, om det är drönare eller bomber, och var dom är någonstans.

Katten Nestor chillar. Foto: Privat

Packade ni någon krisväska för att ha med i skyddsutrymmet?

- Ja, det var jättemycket information om allt det här i början av kriget. Det fanns till och med en sång för barn som hette Скоро перемога (Skoro peremoga, det betyder ”Segern kommer”) som handlade om att man ska packa sin lilla ryggsäck och gå tillsammans till skyddsrummet, och inte vara rädd. Jag hade en väska med snacks, men jag kommer inte ihåg riktigt vad det var mer. Det var min mamma som packade den.

Vill du lyssna på sången på Youtube? Klicka här! (öppnas i ny flik) 

- Men som tur var behövde jag aldrig sova i skyddsutrymmet. Det var en gång som det var en attack på natten, men då sov vi bara och märkte inget.

- En annan natt väckte min mamma oss och vi fick sitta i ett hörn av vardagsrummet, för att det var det säkraste stället. Men det anfallet varade bara en halvtimme, sen kunde vi gå och lägga oss igen.

Med hunden i tunnelbanan

Många av Makars klasskompisar och andra vänner flydde också Ukraina med sina familjer, nu är dom utspridda över världen. Några är kvar i Kiev, bland annat Makars bästa vän Irina. Makar har åkt tillbaka flera gånger för att hälsa på pappa, mormor och vänner.

- En gång när jag var i Kiev var jag ute med hunden på en promenad, och då gick det ett larm. Jag var långt hemifrån, så jag fick söka skydd i tunnelbanan. Det var väldigt stressande att vara där utan någon jag kände, och familjen var väldigt orolig för mig. Men vi skrev till varandra, trots dåligt wifi.

- Det var otäckt. Man kunde höra bomberna där också, och känna marken skaka. Jag ville mest stanna hemma med familjen efter det.

- När vi var i min mormors hus satte min mamma upp en lapp där det stod ”Det finns människor härinne”. Det var ifall huset skulle bli bombat, så att räddningsarbetarna skulle veta att dom skulle leta efter oss.

Pilen pekar mot ett skyddsrum i Kiev. Foto: Christina Jarnlid, MCF

Får man ta med sig husdjur till skyddsrummet i Ukraina?

- Jag tror det! Jag kan fråga Irina, säger Makar och börjar skriva med sin kompis.

Irina och Makar pratar varje dag. Hon kan inte sova på nätterna, för att det är så mycket bomber. Men hennes mamma vill inte fly, för hon vill vara tillsammans med pappan som är soldat i kriget.

Medan vi väntar på att hon ska svara pratar vi om att man inte får ta med husdjur till skyddsrummen i Sverige, och att många är arga och ledsna för det. Varför får man inte det, frågar Makar, och vi svarar att det beror på flera saker. Till exempel finns det ingenstans i skyddsrummet för djuren att kissa och bajsa, och man kan ju inte gå ut och rasta dom. Det kan också bli svårt att få lugn och ro om det är både katter, hundar, fåglar och möss i skyddsrummen. Många människor är allergiska, så det kan bli farligt för dom att bli instängda tillsammans med pälsdjur.

Men man kan ju ta med husdjuren till tunnelbanan, eller sin egen källare, säger Makar.

- När kriget började var det många i Kiev som flyttade till utkanterna av staden, eller ut på landet till en by. Där har dom flesta egna källare, eller en egen bunker.

Det är annorlunda att vara hund i Ukraina

När Makar kom till Sverige tyckte han att vi var konstiga och elaka mot våra hundar, som var tvungna att gå i koppel nära sina ägare, och kanske till och med ha munkorg. I Ukraina får dom springa omkring var dom vill!

Nu har Irina svarat från Kiev: hon skriver att man får ta med sig sitt husdjur till skyddsrummen där, och att somliga tar med sig kattlådor, eller sätter på djuret en blöja.

Kriget har hållit på i mer än fyra år nu. Kan man vänja sig vid att det är krig?

- Nej, det går inte att vänja sig, svarar Makar. – Men efter ett tag blir det ens vardag.

- I början sprang alla i panik när det gick ett larm. Men nu kollar man på en app vad det är som närmar sig. Om det är något väldigt farligt, då går man till skyddsrummet.

- Min skola har aldrig blivit bombad, men den har skyddsrum och eleverna får ofta ta skydd där.

Ukraina sparar el till det mest nödvändiga

Som tur är finns internet, som gör att Makar kan prata med sin pappa och sina vänner. Men hur fungerar det med elen nu under kriget?

Makar svarar att elen stängs av i hela Kiev då och då, med jämna mellanrum. Ibland stänger dom av elen från morgon till kväll, men det är för att spara el till när det är akut.

- Ryssarna bombar ju elverken. Då finns det inget internet. Och maten smälter och förstörs i frysen. Vissa har generatorer hemma. Jag tror att min pappa har en liten generator, som han använder för att ladda sin jobbdator.

Makars pappa kan inte lämna Ukraina. Han behöver inte kriga, för han har ett annat viktigt jobb. Men han kan bli inkallad till kriget när som helst.

- Men min storebror kommer inte att behöva åka tillbaka och kriga hoppas jag. Han var 15 år när vi flydde, och då var det fortfarande ukrainsk lag att man måste vara med och kriga från det att man blir 17. Men som tur är höjde dom gränsen till 25 för något år sen, så han kan stanna i Sverige så länge. Han går på gymnasiet, och spelar trummor.

Hur var det att komma hit?

- Konstigt! Jag pratade ganska okej engelska, så jag kunde prata med många. Men jag förstod inte när lärarna pratade svenska, så dom fick prata engelska med mig. Och det kändes tråkigt när vi var flera kompisar tillsammans, och någon pratade svenska med dom andra.

- Alla var så snälla, och erbjöd hjälp. Bjöd oss på middag och så. Vi var så tacksamma för det.

Anna på Lilla Krisinfo filmar Makar.

Hur kan man hjälpa någon som kommer hit som ny?

- Prata engelska, om man kan! Inte svenska när det är någon som inte alls förstår.

Vad är bäst med Sverige?

- Att det inte är krig!